17 Januari 2012
Stjärnorna blinkar emot oss och ljudet av vågorna som slår mot stranden blandas med melodier från balafon och djembens rytmer som dansar vidare ut i natten. Detta är livet!
Vi sitter länge på stranden och pratar och jag fascineras återigen över hur väl vi kommunicerar med varandra trots svårigheter med språk. Det finns något lockande i att försöka få en människa att förstå utan att använda ett gemensamt språk för man tvingas lyssna med alla sina sinnen och utvecklar snabbt ett eget sätt att förstå varandra. Så småningom blir vi ändå lite trötta och traskar lyckliga i säng i ett av husen i Outaka, Kafountine.
Några timmar senare vaknar vi till och går för att dricka lite te medan vi pratar med Elisabeth Cardell som bor och jobbar med barn här i Kafountine i perioder. Det är ett sextiotal fattiga barn som inte har någonstans att ta vägen som får komma till henne och måla och sedan säljer de konstverken och köper mat till sig själva och sina familjer. Vi ser hur mycket detta har gjort för barnens liv och bestämmer oss dels för att lämna papper och kritor men också att köpa lite av deras konstverk för att sedan sälja i Sverige och skicka pengarna till barnen. Trötta men nöjda packar vi bussen och börjar skumpa iväg mot Gambia. Bussfärden är som vanligt ett äventyr med de så kallade vägarna och alla hål som gör att bussen lutar och hoppar upp och ner men busschaufförerna är skickliga här och snart är vi framme i Abene där vi stannar för att titta på ett stort fantastiskt fromageträd. Det är en fin känsla att gå in i trädet och känna sig omsluten av naturen och ett fint avslut på vår resa i Senegal.
Vid gränsen till Gambia byter vi chaufför och buss och när vi rullar iväg igen känner jag hur mycket jag kommer sakna allt. För att inte bli för nerstämd börjar jag istället fokusera på vårt nästa uppdrag, att besöka en skola för småbarn i Manjai Kunda. Vi tar oss sakta längre och längre in i slumområdet och sophögarna bara växer tills vi stannar vid en nergången grind. Där välkomnas vi med öppna armar och får träffa en av deras tre klasser. Barnen är blyga och förstår inte mycket engelska men läraren översätter när vi berättar om vårt projekt och lite allmänt om Sverige och dess kultur. Barnen ser trötta ut och det slår mig att de nog är hungriga för det är lunchdags men de lyssnar väluppfostrat och sjunger sedan en sång för oss.Vi svarar med två svenska sånger och visar sedan våra fioler och spelar lite för dem. Läraren pekar på en liten flicka som blygt går fram och börjar dansa. Först är det bara hemskt men snart kommer de andra barnen också fram och dansar och det är en fröjd att se. Därefter blir vi runtvisade och möts av en sorglig syn. Allt är nergånget, deras trädgård är helt uttorkad och det växer nästan ingenting på grund av en gigantisk myrstack som tar död på det mesta. De berättar att det inte finns några pengar till att ta bort den men att det skulle lösa många problem om den försvann och i längden skulle det innebära att barnen skulle kunna få mat på skolan. Nu finns det bara ett bageri och brödet säljs för att sedan finansiera skolan. Man kan se att resurserna är små och att barnen är fattiga men det är ändå en glädje att höra att många av barnen går vidare till högre utbildningar tack vare möjligheten att gå gratis på den här skolan i några år. Vi överlämnar lite papper, pennor och även en fiol, lite näsflöjter och rytmägg. De lovar att använda instrumenten och säger att det kommer hjälpa dem i musikundervisningen. Barnens ivriga händer sträcker sig efter näsflöjterna och börjar genast öva och det slår mig vad lite som krävs för att förändra en människas liv drastiskt. Uppfyllda av detta lämnar vi skolan fast beslutna att sprida vår upplevelse till Sverige för att få skolan att överleva.
Värmen, tröttheten och alla intryck gör att jag blir lite överväldigad men som tur är kan man alltid ventilera sina tankar och vi börjar prata om hur vi överlag har upplevt levnadsförhållandena i Senegal.Vi kommer fram till att inställningen som alla senegaleser har, att allt är bra hela tiden och man hjälper varandra, gör att det ibland kan vara svårt att uppfatta fattigdomen. I Ziguinchor svälter folk utan att vi egentligen har känt av det och många har kanske precis så att de klarar sig från dag till dag. Visst ser vi att det inte är som i Sverige men bredden på problemet är svårt att förstå. Det finns så många idiotiska fel i systemet, som att ett franskt elbolag står för all elförsörjning i Senegal och har förbjudit folk att använda solceller för att de ska tjäna pengar. Elen är dessutom fruktansvärt dyr. Sådant kan driva mig till vansinne! Då gäller det att tänka lite mindre och inse att även om jag kanske inte kan göra något för att förändra el situationen just nu så kan jag hjälpa till med annat och varje litet papper som skänks till skolor används flitigt och ger ett barn möjlighet att lära sig skriva och räkna. Kunskap föder en vilja att utvecklas mer och förändra samhället till det bättre och så småningom kan även synen på kvinnan i samhället förändras. Det går inte snabbt men det går framåt!
Eftermiddagen och kvällen innan vi tar oss till flygplatsen spenderar vi med att äta god mat tillsammans, vila och ta ett dopp i havet. Stranden är ett riktigt turiststråk och kontrasten med alla lyxhotell mot slummen och skolan i Manjai Kunda väcker många känslor och tankar. Världen är bra sjuk. Till slut tar ändå tröttheten över och väl på flyget efter krångel med bagaget somnar vi snabbt och vaknar i Barcelona lagom till frukost. Nyvakna och förvirrade över att vara i det västerländska konsumtionssamhället igen, sätter vi oss för att äta medtagna bananer och baguette från Gambia. Jag känner att det kommer ta ett tag att anpassa sig tillbaka igen men den här resan har varit en sådan upplevelse att jag gärna låter det bearbetas lite.
Sammanfattningsvis så har det varit en fantastisk resa och vi har lärt oss oerhört mycket! Nu fortsätter projektet med redovisning på skolor och konserter samt förhoppningsvis en möjlighet för de senegalesiska ungdomarna i Kaira att komma till Sverige. Jag vill uppmana alla ungdomar där ute att starta projekt och hjälpa världen, tillsammans kan vi åstadkomma underverk!
På återseende!
World Fusion Collective genom Solbritt Cederqvist
